Jag sitter nu här med de nya fotbollsskorna, de nya benskydden och matchsockarna på.. Till har jag klasströjan och ett par jeansleggins. Måste vara dagens outfit. Jag sitter här med utrustingen på och tittar in i skärmen och hör ljudet av musik och för ett tag sedan lade jag märke till att tårar började rinna ner för mina kinder, jag upptäcker hur mycket jag verkligen vill tillbaka till fotbollen och gemenskapen. Sitta och titta vid sidan av är inte samma sak. Att vara skadad/halvskadad/sjuk så att man bara kan röra på sig men inte spela är det värsta. Jag vet inte när mitt knä är redo för att börja spela igen. Jag är så less, så bokstavligt less på att vara skadad. Alltid är det någonting som strular för mig. För tre år var det en återkommande lårskada som kom och gick. Två år sedan hade jag luftrörsinflammation halva sommaren och sedan bröt jag tummen och missade ytterligare en vecka pga. det. I fjol så kraschade korsbandet och nu är det menisken som tagit halva min säsong. När ska oturen sluta kan man fråga sig? Vad är detta? Nu får det vara nog. Blir det något mer utdraget vet jag inte vad jag ska ta mig till. Jag tror att jag kommer att bli galen. Gud snälla gör så att jag får magnetröntgen snart.

Bra spelat idag brudar. 2-2 inte illa, men vi var värda en vinst.

/Melina