Jag har precis gjort en mystisk upptäckt om mig själv.

Jag har varit förbannad på en pojke hela dagen. Sen kommer han hem till mig och på något mystiskt sätt får han mig återigen på bättre tankar. Jag kan helt enkelt inte vara arg på honom. Han får mig att må bra trots att jag har haft utbrott på honom ungefär hela dagen. Han får mig att skratta och han får mig att le.

Sen så måste jag säga att jag uppskattar pojkens tålamod, tålamodet som orkar med mina utbrott som kommer lite då och då. Denna pojke har aldrig sagt ett elakt ord eller gjort något elakt. Han blir inte arg, trots att jag säger dumma saker.

Han noterar dessa dumma ord, dessa är saker som jag inte menar. DUMMA SAKER!
Dessa saker är jag otroligt ledsen för att jag har sagt ( till mina vänner och andra!).
Denna pojke är den jag älskar och det står jag alltid fast för! Tack Jonatan!

Jag antar att denna känsla tyder på kärlek!

Vad skulle jag ta mig till utan dig?

2006-01-27 < 3
På onsdag, dagen då vi reser till Götet, firar jag och Jonatan 40 månader tillsammans!

/Melina